Jag

Jag verkligen älskar min Alva så himla sjukt mycket.
Hon är världens underbaraste och hon är min, bara min.
Nå hon är väl 50% sin pappas också men jag gjorde ju
det tuffaste jobbet och gick sönder så sjukt mycket att
jag aldrig trodde att jag skulle bli hel igen.

Men så är det. Alla förlossningar är inte guld och gröna skogar.
Men jag hade ju iaf en toppen graviditet och just nu sitter
jag och längtar, längtar efter en stor stor mage.
Ett barn som sparkar och har sig, varför??
Hmm ja det är ju sånt som kommer och går har jag märkt.
Jag önskar att jag vore sådär modig som alla andra på FL
som också fick en total sfinkter ruptur som vågar föda barn
på det vanliga viset när de får sitt andra, tredje osv.
Men jag nääää inte en chans, inte så som det känns just nu.
Iof är jag inte ens med barn och behöver inte ens tänka så
men det är klart att man gör. Jag vet att jag har stor chans
att gå sönder lika mycket igen, att bli sydd med så många
stygn att de inte ens vet hur många det är, ja de låter kul va?
Eller ska man vara nöjd med ett barn för att man inte vågar/vill
ha kejsarsnitt? Jag vet att det går bra för oerhört många men jag
tror också att det mörkas väldigt mycket med de antalet som det
inte går så bra för precis som med oss som får Sfinkter rupturer.

Hmm... Igentligen skulle detta inlägget bara handla om att jag
älskar min underbara dotter så mycket att jag knappt finner ord.
Hon är det som får mig att leva, hon är den som får mig att le.
Hon säger så roliga saker, gör så tokiga saker och bara lyser med
hela sin lilla kropp, hon är ljuset i mitt liv helt klart.
Hon är så otroligt söt när hon sover, hon är så otroligt söt när
hon smyger om nätterna och när man vaknar så ligger hon där
brevid och bara är så himla fin. Man kan inte annat än att känna
kärlek när det är då. Underbart!

Jag hoppas att alla någon gång får uppleva detta för det är lätt
den bästa känslan i hela UNIVERSUM!