Natt

Har haft så mycket jag tänkt och velat skriva om men just nu
så är det total stopp och inte nog med det så är det nog dax
att hoppa i säng för det är en dag imon också tydligen. ;)

Ser fram emot fredag för att Jonatan kommer hem,
jag jobbar bara till 19 och sen blir de födelsedagsfest för
Jocke och Patrik, nice! Lördag blir det lite dricka här och sen
en sväng på bowlingbanan med vänner, inte helt fel de heller.
Söndag blir det jobb till 22 så blir en kort dag med hjärtat.

Och då med det jag ser mindre fram emot är att jag lämnar Alva
på fredag, att jag börjar tidigt på lördag så jag måste hem i normal
tid från Jocke och att hjärtat åker på söndag.

Men inte nog med det så har jag kommit på att oavsett hur skönt
det är att vara ensam på veckorna så är det så himla tokigt och jobbigt.
Det är inte alls en vanlig helg som alla andra sambo par har.
Vi måste/vill göra 10 saker mer än vi kan och hinner, vi har så mycket
tid att ta igen från veckan att vi knappt hinner med att säga hej för allt
blir bara så tokigt, allt känns så pressat och man känner sig mer eller
mindre tvingad till vissa saker, det är så sjukt trist.
Jag älskar att vara spontan, göra som jag vill, ta dagen som den kommer.
Men vi kan inte hur mycket vi än vill, det funkar inte så och aldrig får man
den där lilla lilla lilla stunden som man igentligen behöver för att visa att
man faktiskt finns och bryr sig på de där äkta och verkliga sättet.

Jag längtar tills han bor här hela tiden, tills jag får lov att tröttna på att ha
honom hemma så att jag kan få ett normalt förhållande.
Så att vi kan få ett normalt förhållande och faktiskt kunna njuta av
varandra lika väl en söndag som en tisdag eller varför inte en torsdag?
Är det så mycket begärt?