Jobbigt

Ibland suger det rejält att maken inte jobbar här hemma.
Man är ensam hela tiden, Alva är guld värd den veckan hon
är hemma så jag slipper vara ensam, men jag saknar honom också.
Och jag kan inte låta bli att tycka det är jobbigt att inte veta
hur det kommer vara i Maj när bebis kommer.
Kommer han jobba kvar i Norge, kommer han vara hemma 10 dagar,
kommer han vara hemma 2½mån eller vad kommer ske?
Jag vill ju veta nu så jag kan planera och tänka ut en plan.
Jag vill inte ta de när de kommer, det känns så jobbigt.

Det jobbigaste är nog att han inte riktigt förstår innerst inne
hur det är jag tänker och känner.
Jag vet ju att han mer än allt vill jobba här hemma men att hitta
ett jobb som snickare är ju inte de lättaste när man inte är utb.
Och det kan ju suga en del. :(
Sen är nog vi för vana också, vi har ju haft ett distansförhållande
sedan vi träffades mer eller mindre och det är snart 3år sedan.
Behöver jag säga att jag tycker de räcker?

Alla dessa tankar kommer när man ser andra som inte har de som oss.
När man tänke på de som får vara tillsammans med sin man varje dag,
sova brevid honom varje natt, säga god morgon varje morgon,
mysa i soffan med på kvällarna osv.
Ni borde känna er lyckligt lottade och glada för jag är så avundsjuk.
Men en vacker dag har vi det garanterat också så, jag får bara vänta
lite till. ;) Det är iaf så jag försöker tänka.