Livet är så skört.
Jag har kommit in i en period där jag kan gråta för minsta lilla.
Jag gråter för att Alva är så fin, för att hon klappar o pussar på magen.
För att jag älskar Alva, Jonatan o bebis i magen.
För att jag är glad, ledsen, trött, känslig.
För att min familj varit med om så mycket negativt de sista åren.
För att kompisar har de svårt, för att människor går bort.

Livet är inte alltid rättvist och det kommer nog aldrig att bli.
Vissa har flyt medans andra får kämpa.
Vissa är lyckliga andra olyckliga.

Jag är tacksam för de jag har.
En underbar man, en underbar dotter och bebis i magen.
Min underbara familj, mina vänner och min mans familj.
Jag är tacksam för livet.

Så tack! :)