Det var nåt, jag visste det.
Att få ett sms innehållande det jag misstänkte blev inget bättre.
Jag kan inte hjälpa det men jag blev så besviken, ledsen, arg.
Är det inte bättre att prata? Irl så att man kan reda ut allt på en gång?
Nu kommer vi ju inte att prata om det, bara låta de rinna ut i sanden.
Jag vill prata om det, men det kommer inte göra så stor nytta.
Han kommer tro allt är som vanligt medans jag kommer tänka på det
hur länge som helst, sån är jag. Tyvärr.
Även om jag kommer vilja säga vad jag tycker och tänker så är det inget
jag kommer att göra, jag orkar inte bråka, det är bara onödigt och trist.
Synd att jag är lite långsynt ibland, önskar det inte vore så.
Men just när de gäller sån här, då är det kört.. *Gaaaaaaaaaaahhh*

Nu ser jag iaf fram emot att få hem mitt lilla hjärta, min lilla Puff.
Imorn får hon sova hemma en natt innan det är dax för sista hos sin pappa
innan hon kommer hem i 1 vecka och jag LÄNGTAR!!!

Natti natt...