Just nu känns mitt liv helt upp och ner.
För en vecka sedan var jag så himla säker, allt kändes toppen.
Så ville/vill jag alltid känna. Vilken känsla och så länge jag levde
på den, helt otroligt. Trodde/ville att det skulle kännas lika dant
nu igen, men icke. Jag vet inte vad som hänt eller inte hänt.
Har jag gjort nåt fel? Har du? Har vi? Varför? Vad hände?

De värsta är när man får svaret att det inte är nåt fel men ändå
så ser jag, jag är inte blind, jag är inte dum.
Det enda jag är det är sårad. Jag känner mig som jag vet inte vad.
Jag vet att till helgen är allt som vanligt, antagligen.
Men just nu känns det bara som att jag väntar på att få ett slag i
ansiktet, ett slag som gör så ont att jag inte kan resa mig upp.

Usch, nu låter det säkert 1000ggr värre än det är men känslan när
man ser att nåt är fel och man inte får ett svar är så sjukt jobbig.
Jag vet att tröttheten är jobbig, men är de verkligen bara det?
Jag försöker vara så ärlig som jag bara kan, varför kan inte du göra
det också? Vi är väl ändå två, vuxna människor?

Irriterad irriterad irriterad!!!

Skönt att låta tårarna rulla nerför kinden, men bara en liten stund.
Nu tänker jag gå en trappa upp, krypa ner i sängen och bara va,
ligga stilla, andas, blunda, drömma...